Dill med utmärkande doft: lättodlad ört och grönsak

Dill (Anethum graveolens) tillhör familjen flockblommiga växter. Den är den enda representanten för släktet Anethum. Dill är en ettårig ört som når en höjd på mellan 40 - 120 cm. Stjälken är upprätt, vertikalt räfflad och ihålig, med en grågrön färg. Bladen är fjäderlika och starkt doftande. Blommorna är små, gula och bildar sammansatta flockar. Fröna är ovala, mörkgrå eller bruna till färgen. Dillens ursprungliga hemland är Persien och östra Indien. Idag är odlingen av dill utbredd i Europa, norra Afrika, Mindre Asien, Iran och Indien. Grekerna och romarna kallade den "Anethon". De utgick från de grekiska orden "ana" som betyder uppåt och "thum" som framhäver dillens förmåga att växa snabbt. Denna benämning blev grunden för det latinska namnet "Anethum", som dill har än idag. I fornegyptiska inskriptioner är dill känd under namnet "ammisl". I folkliga benämningar kan man möta dill som kejsarrot eller med namnet dillkrasse. Även Karl den Store var medveten om dillens kulinariska och medicinska betydelse, därför lät han odla den på sina gods. Det var dock inte bara Karl den Store som insåg dillens kraft. Dill användes redan av grekerna för att behandla ögonsjukdomar och för att underlätta smärtsam urinering. Romerska krigare gned in den i huden före gladiatorstrider. Läkare i forna tider använde dill vid behandling av astma, magbesvär och njurstenar. Den var också känd för att användas för att minska libido. Legender räknar dill bland de så kallade midsommarörterna.

Sorter av dill

Dill är den enda representanten för släktet Anethum, men genom förädling har olika sorter odlats fram. I våra förhållanden odlas oftast sorterna dill Hanák, dill Moravan och dill Oliver.

• Moravan är en aromatisk sort avsedd främst för fältodling. Dess blad är mörkblågröna till färgen, bladverket är mycket tätt. Växtens höjd ligger runt 80 cm. Den är betydligt mer resistent mot skjutning till blomning, vilket förlänger skördeperioden. Avkastningen av bladverk är upp till 60 % högre än hos sorten Hanák. Vegetationsperioden är ca 70 - 80 dagar.

• Sorten Hanák är lämplig för både forcering och fältodling. Det är en högavkastande sort med en fin kryddig smak och rik grön massa. Växten når en höjd på ca 80 - 100 cm, är medelbladsatt med ljusgröna blad. Konsumtionsdelarna är bladen, som skärs tillsammans med hela den unga växten när den når en höjd på mellan 15 - 20 cm. Skördat bladverk kan konsumeras direkt, torkas eller frysas. För inläggning av grönsaker (gurkor) skördas växterna först vid blomning och mognad. Vegetationsperioden är omkring 65 - 75 dagar. Vid forcering förkortas denna period till ca 40 - 50 dagar.

• Sorten Oliver är en halvtidig, högavkastande sort som är lämplig för både forcing och frilandsodling. Den bildar tät, mediumgrön bladmassa. Skjuter långsamt i stjälk. Växtperioden är vid forcing ca 42 - 50 dagar, vid frilandsodling 68 - 78 dagar.

Odling av dill

Dill är en helt lättsköt ört att odla, som ofta förökar sig även genom självutsäde. Den trivs i leriga, genomsläppliga och lättare jordar med tillräcklig näringstillgång. Däremot trivs den inte särskilt bra i tunga och våta jordar. Den tål inte heller alltför torra lägen och steniga jordar. Plantorna är känsliga för gödselmedel som innehåller klor. Dill sås ofta som mellankultur mellan andra grönsaker. Den kan dock även odlas på en separat rabatt eller i kruka på fönsterbrädan. För att säkerställa skörd under hela säsongen är det lämpligt att så dill successivt. Första sådd görs i april direkt på slutlig plats. För höstskörd är sådd i augusti lämplig. Fröna sås i rader med ca 20 - 25 cm mellanrum. Frodig tillväxt och kraftig arom främjas av rikligt med solljus och regelbunden vattning. Vissa dillsorter når en höjd på över 1 m, därför är det bättre att plantera dem på ett läläge eller sätta upp ett stöd. Stjälken är relativt bräcklig och på grund av vind kan den brytas av. Från dillen skördas unga blad t.ex. till dillsås, blommor med en bit av stjälken till lag för sterilisering av grönsaker (saltgurkor) och mogna frön som krydda. För fröskörd skär vi av hela blomflocken när de mognar. Låt dem hänga upp och ner på en luftig plats för att torka. Placera ett underlag eller en papperspåse under de upphängda plantorna där de torra fröna faller ner. Även om du inte har rabatter kan du odla dill. Det räcker att så fröna i en kruka på terrassen eller på fönsterbrädan och med rätt skötsel glädja dig åt en tidig skörd av milt doftande unga dillblad. Observera att dill lätt korsas med fänkål och det uppstår då undermåliga avkomlingar (frön), odla dem därför inte nära varandra.

Var hittar dill sin användning?

Tack vare sin typiska smak och doft av färska blad är dill mycket omtyckt i köket. Den är basen i traditionell dillsoppa och dillsås. Den kan användas vid tillagning av fisk, ägg- eller potatisrätter, i sallader eller till kyckling. Den tillsätts i rätter först i slutet av tillagningen, så att smak, doft och nyttiga ämnen inte går förlorade. Torkad dill når aldrig upp till färsk dill, därför är frysning eller förvaring i vinäger ett bättre sätt att bevara den. Mogna dillfrön tillsätts i lagen vid inläggning av gurkor, men de kan också tillsättas i rågbröd eller användas för att göra läkande te. Att tugga frön fräschar upp andedräkten. Avkok på dillfrön stärker hår och naglar. Du kan förbereda det genom att hälla en matsked lätt krossade dillfrön med en kopp hett vatten. Låt avkoket dra i några minuter och sila sedan. I den färdiga extrakten blötlägg händerna eller fingertopparna eller skölj håret. Dill smakar mycket gott och har många gynnsamma läkande effekter. Dillfrön innehåller C-vitamin och provitamin A. I dill finns det eterisk olja som innehåller karvol, limonen och pheladrin. I fröna är halten av denna olja cirka 2-4%, i bladen endast 0,5-1,5%. Vidare innehåller dill proteiner, aminer, organiska syror, flavonoider, karoten, järn och andra mineraler. Dill har traditionellt använts inom folkmedicinen även vid hjärt- och cirkulationsbesvär, men hjärtsjukdomar ska alltid behandlas av läkare.

Den visar också sina gynnsamma effekter vid uppblåsthet, dämpar krampartade magsmärtor, förbättrar matsmältningen och stödjer produktionen av bröstmjölk. Läkande ämnen övergår också till modersmjölken, därför lider ammade barn inte av gaser och är generellt lugnare. Dill har urinretande verkan och desinficerande i urinvägarna. Vid konsumtion av dill har inga biverkningar eller kontraindikationer konstaterats, förutom personlig intolerans (allergi). Dill tillsätts ofta i örtteblandningar. Vid mental oro och rastlöshet är det möjligt att förbereda ett uppgöt av två delar dillfrön, två delar anis och en del äkta kamomill. Vid besvär drick ett glas uppgöt sötad med honung på morgonen och ett på kvällen. För allmän förstärkning är ett dilluppgöt lämpligt, gjort av en tesked krossade dillfrön övergjutna med en kopp hett vatten. Vuxna kan för bättre insomning förbereda dillvin. För ett glas gott vitt vin till kokning, häll det över en tesked grovkrossade torkade dillfrön. Låt vinet dra i cirka 10 minuter under lock, sila det sedan och drick det varmt i små klunkar. Dillsås eller dipp är också utmärkt.

Råd till sist

Den huvudsakliga aktiva ingrediensen i dill är eterisk olja, som snabbt avdunstar från krossade frön, därför bör du alltid krossa fröna precis innan användning.