Dill

Dill (lat. Anethum graveolens) tillhör familjen flockblommiga växter. Dill var en populär krydd- och medicinalväxt redan hos de gamla egyptierna och romarna. Den kommer troligen från Främre Asien. Under tidig medeltid fördes den till Europa av munkar, så idag är den allmänt spridd här. Ettårig dill kan lätt förväxlas med fänkål. Den kan bli upp till 1 meter hög, har ihålig stjälk och fint delade blad. Under högsommaren framträder talrika små gulaktiga blommor i stora blomflockar, från vilka de välkända dillfröna senare mognar. De är till en början runda och hela, men när de torkar delas de i två delar - delfrukter. De många eteriska oljorna som dill innehåller ger den sitt karakteristiska arom.

Hur man odlar dill

Dill behöver sol och värme och bör på grund av sin ömtåliga struktur skyddas från vind. På en sådan plats utvecklar den bäst sitt angenäma arom. Det är en lättodlad växt som trivs i mager jord, vilken måste vara fuktig men inte vattensjuk.

Från april kan vi så direkt på rabatt, helst upprepade gånger, var 2-3:e vecka, för att ha tillgång till tillräckligt med färska örter. Dill kan sås tillsammans med grönsaker, särskilt med morötter eller gurkor trivs den mycket bra. Håll jorden lös så att den inte blir vattensjuk. Bladen kan klippas hela sommaren och användas färska. De kan också torkas eller frysas, men förlorar då delvis sin doft. Fröna är mogna för skörd när de blir bruna.

Användning av dill

Dill används oftast i örtkök. Färska dillblad ger smak åt fisk- och grönsakrätter, såser och sallader. Dillblast är populär både vid tillredning av örtvinäger och lag till inlagda gurkor. Prova även dilldipp. Dill har också medicinska egenskaper, ty te av dillfrön hjälper vid matsmältningsbesvär och uppblåsthet. Den har en mild lugnande effekt, och eftersom den är urintrivande kan den även användas vid njursten. Den stimulerar också mjölkproduktionen. Dill är med sina ömma blad och luftiga gula blomflockar ett vackert komplement till prydnadsträdgården.