Trädgårdens historiska utveckling, del 1

Trädgårdar användes först främst för försörjning. Senare började människor, av behov av en trevlig miljö, plantera även blommor och trädi sina trädgårdar. 

Antiken

Den första trädgården i det gamla Egypten dateras till 4000 år f.Kr., i antiken ansågs trädgårdar vara ett tecken på lyx och välstånd. Trädgården delades upp i regelbundna figurer och delar, till vilka även hörde ett bevattningssystem, som försåg plantorna med friskt vatten.

För egyptiska trädgårdar var typiskt en damm i trädgårdens mitt, vars storlek berodde på ägarens förmögenhet. En annan nödvändig del var trädrader, som gav skydd mot solen, fontäner , och en stor mur, som omgav hela trädgården. 

De gamla romarna och grekerna började sedan anlägga parker och trädgårdar som var tillgängliga för alla samhällsklasser. Till de romerska trädgårdarna hörde atrium.

Syriska och babyloniska trädgårdar

Enligt legenderna fanns här den sagolika Edens lustgård, vars berömmelse kanske bara överträffas av Semiramis hängande trädgårdar (de babyloniska), som såg dagens ljus omkring år 600 före Kristus.

Eftersom växter började importeras från erövrade länder uppstod här de första arboreten och botaniska trädgårdarna. 

Persiska trädgårdar – det förlorade paradiset

I dessa trädgårdar hittar vi främst popplar eller cypresser, och till dem hörde även ett djurliv i form av fåglar, vi skulle här hitta till exempel duvor, svanar, ankor och fasaner, i dammarna, som här inte fick saknas, simmade lugnt färgglada fiskar.

Det gamla Indien kunde stoltsera inte bara med trädgårdar utan även fruktträdgårdar, i vilka bredde sig en avlång damm som tjänade till ceremonier och rening. Här saknades inte heller lusthus eller skjul, där människor samlades och tillbringade sin fritid. 

Kina

Här förekommer det välkända yin och yang, och balansen mellan dessa två element är grunden för den kinesiska trädgården, som uppfattas som en förfinad konst. På 1400-talet byggs i trädgårdarna hyddor och studierum.

  Kineserna har sedan gammalt dyrkat naturens egen karaktär.

Här började man odla miniatyrer av växter, så kallade penjing, som senare kom till Japan, varifrån de spreds över hela världen.

Japan

Den japanska trädgårdens början dateras till 500-talet, då skapades krävande vattenpalats. På 1400-talet påverkades trädgårdarna av den buddhistiska skolan Zen, som återvände till naturen. Färgskalan begränsades, och i förgrunden kom återhållsamhet och elegans. Förutom formningen av förminskade träd ägnar sig de japanska trädgårdarna åt stenar, som här föreställer berg.

I Japan uppstod olika slags trädgårdar:

• Teträdgårdar – grunden för denna typ av trädgårdar är ett tehus avskilt från omvärlden. Här får inte saknas en stenlykta, en liten vattenyta och en stenlagd stig, som är trädgårdens axel.

• Torra trädgårdar – skapas för meditation, huvudelementen är stenar som berg och sand som vatten.

• Meditationsträdgårdar – finns vid klosterkomplex och är en del av dem

• Parkträdgårdar  – uppstod i slutet av 1500-talet, här hittar vi olika scenerier, de breder ut sig över en ganska stor yta

• Bostadsträdgårdar – dessa trädgårdar hör ihop med huset, som de ska skydda mot dåliga influenser, de skapas i form av en triangel, som symboliserar himmel, jord och människa, och dess tre huvudelement är vatten, växter och stenar. Bostadsträdgårdar  kan ha följande utformning:
  
  • hiraniwa – här är trädgården utformad som en slätt
  • tsukiyama – här hittar vi konstgjorda kullar och böljande terräng, som utnyttjar en liten yta effektivt

  Dagens trend inom trädgårdsgestaltning motsvarar just utseendet hos japanska trädgårdar.

Om du gillar artikeln, dela den med vänner på Facebook :)

Vill du veta mer: Trädgårdens historiska utveckling, del 2