Näring och gödsling av grönsaker

Näring och gödsling av grönsaker

Alla växter behöver för sin goda tillväxt näring. Även grönsaker behöver för sin utveckling nödvändiga livsvillkor – ljus, värme, luft, näring och bevattning. I vårt klimat har grönsaker tillräckligt med ljus och varma dagar för sin utveckling. Det gäller att tillföra näring och vatten, särskilt till de mer krävande arterna.

Till lyckad odling av grönsaker leder dessa steg:

• rätt jordbearbetning
• regelbunden gödsling
• växtföljd på samma plats
• tillräcklig bevattning

Om vi följer dessa villkor – får vi alltid en god skörd. Trött och utarmad jord utan näring, med rester av alltid samma växter, räcker inte för en korrekt utveckling. God tillgång på näring i jorden kräver i princip alla slags grönsaker. Näringsämnen är mineralämnen som är lösta i jorden. Antingen i form av vattenlösning eller i jordens fasta partiklar.

För normal utveckling behöver växterna tio grundläggande biogena grundämnen. Det är syre, väte, kol, kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium, svavel och järn. I små mängder behöver de spårämnen, som är: zink, bor, koppar, kobolt, molybden, jod, mangan, natrium, kisel och andra.

Växterna tar upp all näring med sina rötter ur jorden. I jorden finns de ovan nämnda grundämnena lösta i form av föreningar. T.ex. kväve tar de upp i form av nitrat eller ammonium.

Kol, syre och väte – bildar grundbeståndsdelen i all organisk substans, som bildas av dem vid fotosyntesen. Vid otillräcklig ventilation och fuktighet dör växterna. Det beror på att de saknar tillförsel av syre. Genom luckring berikar vi jorden med syre, som har gynnsam verkan på rötterna och jordens bakterier.

Kväve – är ett av de viktigaste grundämnena för växternas näring. Växterna tar upp kväve mest av alla grundämnen. Av grönsakerna behöver framför allt bladgrönsaker kväve. Kvävebrist ger minskad klorofyll i bladen, som gulnar och bleknar.

Fosfor – finns mest i frukter och frön. Fosfor är viktigt för utvecklingen och en god pollinering av blommorna. Fosforbrist ger lägre halt av smakämnen. Växterna blommar lite och sent. Rotfrukter (morötter) får en matt, urblekt färg. Överskott av fosfor ger snabb mognad av frukterna och förtida åldrande av växten. Överskott av fosfor kan justeras genom att tillsätta kväve- och kaliumgödselmedel i jorden.

Kalium – ett oumbärligt grundämne vid bildandet av cellulosa, fett, socker och stärkelse. Baljväxter är krävande på kalium. Kaliumbrist ger överlag dåligt skick hos växterna. Bladen blir vita och gula från kanterna. Rödbruna fläckar kan uppträda. Växterna bildar färre frukter. Frukterna kan bli mindre, småväxta, vridna och dåligt hållbara. Växternas rotsystem utvecklas inte och de är därför föga motståndskraftiga i torrt och kallt väder.

Kalcium – reglerar den kemiska balansen i jorden. Neutraliserar organiska syror i växterna. Särskilt oxalsyra. Kalciumbrist ger gulnande och blekning av bladen. Kalciumbrist drabbar framför allt växter som växer i övervattnade och sura jordar. Överskott av kalcium är inte vanligt. Om vi överkalkar jorden begränsar vi växternas tillgång till järn, magnesium och fosfor.

Magnesium – finns mest i växternas frön och blommor. Är en tydlig beståndsdel i bladgrönsaker.

Magnesium, kalcium och kalium bör finnas i jorden i harmoniskt förhållande. Vid magnesiumbrist blir bladen bleka och gula, precis som vid brist på kalcium och järn.

Svavel ingår i proteiner och många växtliga eteriska oljor. Mest svavel kräver lökväxter, kålväxter och baljväxter.

Järn – är viktigt vid bildandet av klorofyll (liksom mangan, koppar och zink). Tillsammans verkar de vid andra utvecklingsprocesser hos växterna. Vid odling av grönsaker är den mängd järn som normalt finns i jorden helt tillräcklig.

Spårämnen – den vanliga tillgången i jorden är också tillräcklig för växterna. Växterna behöver dem i obetydliga mängder. Det är lämpligt att spårämnen tillföra och komplettera jorden gradvis!

Bor – är ett av de viktigaste spårämnena. Främjar bildandet av blommor och frukter. Brist visar sig framför allt hos rödbetor, där den orsakar hjärtröta. Även hos huvudsallat, där borbrist är orsaken till svartfärgning av bladen. Krävande grödor när det gäller bor är framför allt tomater, tidig potatis, blomkål med flera.

Aluminium, kisel, natrium och klor – verkar gynnsamt för växternas tillväxt. Aluminium och kalcium främjar tillväxten av cellväggar. De flesta jordar lider av ett överskott av klor (det beror på överdriven gödsling med kaliumsalter). Mest klor behöver selleri och rödbetor för sin tillväxt.

Koppar – har liknande användning i växternas näring som järn. Vid kopparbrist gulnar växterna och bladen faller av.

Molybden – främjar de jordlevande bakteriernas verksamhet. Växterna behöver det bara i obetydliga mängder. Hos blomkål orsakar molybdenbrist att rosetterna blir tomma.

Jod – har betydelse snarare i människors kost än för grödor. Jod tillsätts i vissa industriella gödselmedel.

Fångade den här artikeln ditt intresse? Dela den med vänner på Facebook!

Författare: Hana Michalíková

Det kan intressera dig: Grönsakernas betydelse i människans liv