Köttätande växt - Sileshår

Kort sagt: Sileshår (Drosera) fångar insekter på klibbiga tentakler och löser upp dem med enzymer, eftersom rötterna knappt tar upp näring. Bytet dör oftast inom ungefär en timme och femton minuter. Släktet omfattade 188 arter år 2008 och finns på alla kontinenter utom Antarktis, och enskilda plantor kan bli 50 år.

Sileshår - Drosera är ett av de största släktena av köttätande växter. År 2008 räknades 188 arter av dessa köttätare. De tillhör familjen Droseraceae som fångar och smälter insekter med hjälp av slemkörtlar på bladytan. Insekter eller små ryggradsdjur tjänar som tillskott i näringsfattiga jordar med lågt näringsinnehåll. Alla arter av sileshår kan naturligt hittas på alla kontinenter utom Antarktis.

Det botaniska namnet kommer från grekiskans δρόσος "drosos" = vilket bokstavligen betyder dagg eller daggdroppar. Namnet härleds från de glänsande genomskinliga dropparna av slem som finns på toppen av varje tentakel.

Sileshår är mestadels fleråriga växter och växer mycket snabbt. Sileshår mäter från några cm upp till tiotals cm i höjd. Klättrande arter kan nå upp till 3 meter. Vissa växter kan bli upp till 50 år gamla!

Vad är sileshår?

Sileshår kännetecknas av tentakler med körtlar som utsöndrar ett klibbigt sekret som täcker små utväxter på växtens blad. För att fånga och smälta byten används oftast stjälkade körtlar som utsöndrar ett sött klibbigt ämne. Detta lockar till sig och fäster fast insekter. Bytet antingen dör av utmattning eller kvävning orsakad av de klibbiga ämnena som omger det. Döden inträffar vanligtvis inom en timme och femton minuter. Växten utsöndrar samtidigt esteras, peroxidas, fosfatas och proteasenzymer. Dessa enzymer bryter ner insekten och frigör näringsämnen från den. Den resulterande substansen absorberas sedan genom bladytan och näringsämnena från den används som kompletterande näring. Köttätande växter "gödselgör sig själva" på detta sätt de facto.

Alla sileshår kan anpassa sin form efter aktuella behov, till exempel för att bättre omsluta bytet. Rörelsen är dock relativt långsam i storleksordningen timmar. Men vissa arter kan reagera även i storleksordningen sekunder (till exempel Drosera burmannii). Tentaklerna är extremt känsliga för all beröring och böjer sig vid retning mot bladets centrum. Enligt Charles Darwin räcker det med kontakt från en liten myggas fot med en tentakel för att orsaka retning. Denna reaktion på beröring kallas thigmonastisk. Förutom tentaklerna kan vissa arter böja bladskivan i olika grader för att maximera kontakten med bytet. Denna rörelse är dock mycket långsammare och tar cirka 30 minuter.

Hur sileshår ser ut

Sileshårs blommor, liksom hos nästan alla köttätande växter, hålls högt över bladen på en lång stjälk. Blommorna är isolerade från fällorna så att pollinatörer kan flyga till dem så säkert som möjligt. De flesta blomställningar är knoppar vars blommor öppnas endast under en kort period. Blommorna öppnas som reaktion på ljusintensitet (ofta öppnas de endast i direkt solljus). Blommorna är vanligtvis vita eller rosa och anpassar sin riktning efter solens rörelse över himlen. Detta vittnar troligen om de fattiga förhållanden under vilka sileshår naturligt lever. Trots detta minskar antalet sileshår i världen, särskilt genom förstörelse av deras naturliga förekomst. Det gäller särskilt träsk, kärr eller torvmossar.

Rotsystemet hos de flesta sileshår är mycket lite utvecklat. Det används främst för att absorbera vatten och förankra växten i jorden, när det gäller näringsupptag är rötterna nästan oanvändbara. Flera sydafrikanska arter använder sina rötter för att lagra föda. Vissa arter har ett senigt rotsystem som förblir levande under frosterna om den övre delen av växten dör. Arter som Drosera adelae och Drosera hamiltonii använder sina rötter för vegetativ förökning.

Många arter av sileshår är ensamkönade. Sileshår producerar en stor mängd mycket små frön. Frön från mer exotiska arter gror som reaktion på fukt och ljus, medan frön från arter i tempererade zoner kräver fukt och kyla. Vegetativ förökning förekommer naturligt hos vissa arter vars rötter ligger mycket nära jordytan (t.ex. Drosera adelae och Drosera hamiltonii). En ny planta kan också gro från äldre blad som vidrör marken.

Var du hittar sileshår

Utbredningen av dessa köttätande växter sträcker sig från Alaska i norr till Nya Zeeland i söder. I Australien lever över 50% av alla kända arter i det vilda, i Sydamerika finns minst 20 och i södra Afrika över 20 arter. En liten del av de köttätande växterna förekommer naturligt i Nordamerika och Europa.

Många läkemedel innehåller också aktiva ingredienser från sileshår, till exempel vissa flavonoider (Kaempferol, Myricetin, quercetin, Hyprrin), kinoner, karotenoider, hartser, garvsyror och flera syror (smör-, citron-, äppel-, askorbinsyra). Ytterligare användning fann ursprungsbefolkningen i Australien, som anser sileshår vara en delikatess. Knölarna från vissa arter användes som färgämne för textilier. I de skotska höglanden tillverkar man enligt ett urgammalt recept en likör av Drosera rotundifolia. I länder som Tyskland, Österrike, Schweiz, Tjeckien, Finland, Ungern, Frankrike eller Bulgarien är sileshår skyddade. För närvarande är situationen kritisk särskilt i Nordamerika, där deras naturliga biotop försvinner genom utdikning av kärr.