Köttätande växter är i grunden vanliga växter med en extra förmåga. De tycker om att då och då njuta av något köttigt mellanmål. När vi tänker på köttätande växter kanske vi föreställer oss dramatiska scener från filmer med gigantiska växter som äter människor. Men denna föreställning måste vi nog göra er besvikna på. Köttätande växter livnär sig definitivt inte på blodiga stekar, korvar eller skinka som ni har i kylskåpet, eller till och med människor, utan uteslutande på insektsföda, det vill säga evolutionärt mycket mer fulländade organismer än de själva. Ändå är det beundransvärt, eftersom det i naturen vanligtvis fungerar tvärtom och det är just insekterna som äter växterna. Köttätande växter är naturligtvis kapabla till fotosyntes som alla gröna växter och denna fördel har utvecklats hos dem som en följd av otillräckligt näringsintag från jorden. Naturen erbjuder oss alltså ett verkligt intressant forskningsobjekt och vi människor skulle inte vara vi om vi inte tog oss an detta projekt att undersöka.
Så har det varit sedan Charles Darwins tid, då köttätande växter blev centrum för hans intresse och har sedan dess åtnjutit stor popularitet. Det finns omkring 650 kända arter av köttätande växter i världen och nya upptäcks ständigt. Deras arter klassificeras sedan i större grupper. Denna kunskap räcker för den vanliga entusiasten, men för botaniker finns det s.k. taxonomiska klassificeringar, där man kan observera och övergripande undersöka hela indelningen i familjer. Det kan verka tråkigt för oss, men tro mig, det har definitivt sin charm.
Dionaea eller Flugtrapan
Flugfällan är i substratet förankrad med hjälp av några få svarta tunna rötter som växer ut från en förtjockad lökliknande formation som ligger grunt under ytan. Löken är uppbyggd av köttiga delar av bladskott och hjälper dionaea att övervintra, överleva tillfällig uttorkning av växtplatsen eller överleva brand i vegetationen under sommaren. Flugtrapans blad växer i en markroset och är antingen liggande på marken eller utskjutande i rummet. De består av en vingformigt utbredande skott och den redan nämnda fällan. Storleken och bredden på skottet förändras under året - vid brist på byten, vilket främst gäller höst och vinter, är det utvecklat maximalt så att dess assimileringsyta utnyttjas så mycket som möjligt. Fällorna är då små och föga funktionella. Under perioden med störst tillgång på insekter är det precis tvärtom och det smala skottet tjänar främst som bärare av "fällan".
Fällan är egentligen ett omvandlat bladskaft och påminner om ett öppet snäckskal. Den består nämligen av två så kallade ovalformade käftar, som är placerade mot varandra längs bladskaftets centrala nerv och bildar en vinkel på cirka 45°. Käftarnas kanter innehåller nektarkörtlar för att locka till sig byte och längs kanten är de utrustade med styva spetsiga utväxter, som efter att fällan slagit igen bildar en slags bur - fällan förhindrar att insekter fly.