Lingon

Kort sagt: Lingon är en vintergrön, upp till 40 cm hög halvbuske i ljungväxtfamiljen som trivs i halvskugga på mager och sur jord. Bären mognar från augusti och blir sötare efter frost eller kokning. Bladen plockas i september och torkas på en väl ventilerad plats.

Lingon

Lingon kommer från ljungväxtfamiljen och förekommer i hela Europa och är utbredd över Kaukasus och avlägsna delar av Asien ända till Japan och vidare över Nordamerika ända till Grönland. Det är en flerårig, upp till 40 cm hög, kuddformigt växande halvbuske. Lingon har vintergröna blad med läderartad, ägformig kant. Deras färg är ovantill glänsande mörkgrön, undertill blekgrönt matt utan framträdande nerver. Lingonets blommor är vita till ljusrosa, klockformiga, i hängande klasar. Bären är från augusti utvecklade, först vita, sedan intensivt röda. De är klotformiga, glänsande och smakar något mjöligt.

Lämpligaste växtplats för lingon är hedar eller torvmarker, de förekommer också i barr- och tallskogar, växer från låglandet upp till högalpina lägen. De trivs särskilt på halvskuggiga platser med mager och sur jord. De lätt beska, syrligt sura lingonen är skogsbär som är utomordentligt rika på vitaminer. Från lingon utnyttjar vi dess blad och bär. Om vi skulle vilja njuta av dem t.ex. i en fruktsallad råa, bör de ha utsatts för frost. Redan efter kokning framträder dock deras välkända, fruktigt söta smak. Vi använder dem till marmelad, kompott eller gelé, från bären framställs likör och juice, de passar till kakor och även fruktsoppor. I folklig läkekonst används te från torkade eller färska blad mot sjukdomar i urinvägarna.

På grund av sin höga halt av verksamma ämnen är lingon på senare tid en mycket eftersökt växt. Dess bär innehåller fruktsyror, garvämnen, mineralämnen, pektin och framför allt vitaminer. Från bladen utvinner vi också garvämnen, vidare flavonoider och arbutin, som har en välgörande effekt på matsmältningen och desinficeringen av urinvägarna och urinblåsan. Redan i fjärran historia samlades bären som skogsfrukt. Svenskarna betecknade det som skogens röda guld. Förr kände man dock inte till dess läkande egenskaper, först vid senare tid upptäcktes att lingonblad kan användas mot sjukdomar i urinvägarna.

Skörden av lingon är olika. Vid olika tillfällen skördas blad och vid andra tillfällen bär. Bladen samlar vi in i september så att de försiktigt plockas av från grenarna och torkas på en väl ventilerad plats. Om vi samlar lingon för senare användning i form av juice, rekommenderas dess skörd först efter första frosten. Lingon kan vi också koka in, och om de ska gelera något, skördas bären tidigare, man kan plocka även halvmogna bär.

När det gäller lingon måste vi vara försiktiga med eventuell förväxling. Den skiljer sig tydligt från blåbär och odon genom sina blad, eftersom lingon inte fäller sina blad och har röda bär. Den har dock giftiga dubbelgångare, nämligen det tidigare nämnda odonet, som också har omogna bär som är något rödaktiga, men som i mogna tillstånd är mörka och blåaktigt daggiga. Dessutom är halvbusken daggkåpa mycket lik, vars bär dock är smalt avlånga och utan bruna prickar på undersidan. Vi måste också vara försiktiga med frekvent drickning av te från lingonblad, eftersom deras innehållsämnen i sådana mängder skulle kunna skada levern. Lingonte bör inte heller drickas av diabetiker.

Som vi redan nämnt har lingon stor användning både från bären och från sina blad. Vårt tips: Lingonsaft – är mycket lämplig för förebyggande och behandling av urinvägarna. Den tillreds av 5 delar grötkrossade bär med 1 del socker. Detta får stå under lock hela natten, nästa dag pressas gröten utan uppvärmning genom en sil, bearbetas i en juicepress till saft eller så värms blandningen upp till kokning och silas. Saften innehåller oxalsyra och en lämplig daglig dos är omkring 0,1 liter.

-jn-