Odling av orkidéer del 2

Odling av orkidéer

Orkidéer är enhjärtbladiga växter från familjen orkidéväxter. Deras vagga kan vi troligen anse vara Asien i de mellersta bergskedjorna, där för cirka hundra miljoner år sedan den första urorkidén såg dagens ljus. Att moder natur i detta fall valde rätt utvecklingsriktning bekräftas av det faktum att orkidéer har koloniserat alla kontinenter. Tack vare detta är de en av världens mest artrika växtfamiljer. Detta har möjliggjorts av deras extraordinära plasticitet, samt förmågan att utnyttja det bästa som naturen kan erbjuda för sin existens.

Det mest grundläggande som särskiljer orkidéer från andra växter är sättet de förökar sig på. Här har orkidéerna satsat på frökvalitet. Antalet frön per planta är oslagbart. I ett fröhus kan det nämligen bildas flera miljoner frön. För att kunna skapa ett sådant antal frön måste de dock reducera storleken till ett minimum. Ett orkidéfrö består därför endast av embryo och skal och saknar alla näringsämnen som är nödvändiga för utvecklingen av den groende plantan. Och här kommer nästa evolutionära trick in i bilden. Fröet låter sig genomväxas av hyfer från en specifik svamp och utvinner från den de ämnen som är nödvändiga för sin utveckling, tills plantan själv kan producera dem genom fotosyntes.

Därefter utlöses en kaskad av andra mer eller mindre originella anpassningar. Vid första anblicken är blommornas attraktivitet mest framträdande. Den extremt höga färg- och formmångfalden hos blommorna vittnar också om den höga specialiseringen på pollinatörer. Dessa kan vara bin, humlor, fjärilar, flugor, nattfjärilar m.fl. En specifik art av orkidé kan endast pollineras av en eller några få insektsarter. Den uppenbara färgrikedomen förstärks hos vissa arter ytterligare av form och doft. Hos vissa arter imiterar exempelvis blommorna honor av vissa stekelarter, dessutom avger de en doft som liknar feromonerna hos denna insekt, och den lurade hannen pollinerar sedan blomman i sitt försök att para sig. En följd av denna samevolution är en stark ömsesidig koppling mellan insekt och växt, så att utrotningen av en insektsart kan innebära försvinnandet av även flera orkidéarter.

Lika originell är hos den övervägande majoriteten av orkidéarter anpassningen till liv utanför jorden. För att nå så högt som möjligt och undvika konkurrens från vanliga växter har de tropiska arterna antagit ett epifytiskt levnadssätt. Detta innebär att de har slagit sig ner på trädgrenar. De betraktas därför felaktigt ofta som parasiter. Sanningen är dock att de endast använder grenen eller stammen som växtplats och vegeterar lika hederligt som andra gröna växter. Detta levnadssätt har också krävt ytterligare anpassningar. Främst handlar det om varierande grad av sukkulens, eftersom vattentillförseln på en sådan växtplats är mycket ojämn och god vattenhushållning är livsviktig. Orkidéer har därför mycket ofta förtjockade blad och en del av stjälken hos många släkten har förvandlats till s.k. pseudobulber.

Anpassning är något man måste ta hänsyn till vid odling av orkidéer. Detta gäller främst botaniska arter, medan kommersiellt producerade hybrider genom noggrant urval av föräldraarter blir allt mer robusta och toleranta mot odlingsfel. Sanningen är att orkidéer beundras framför allt för sina ovanliga, bisarra och sensuellt verkande blommors skönhet, och allt annat bara förstärker deras unika karaktär. Av det totala antalet arter används endast en liten del för odling, men antalet korsningar går upp i tiotusentals och kanske till och med hundratusentals, i de mest fantastiska kombinationer och former, så de kan glädja ögonen på alla blomälskare med sin exotiska skönhet.