Svart mullbär

Svart mullbär

Fruktträd som vi odlar idag odlar vi inte bara för att vi själva ska ha nytta av dem just nu, utan vi försöker bevara dem för framtida generationer. Det finns trädarter som inte förökas och odlas i fruktträdsplantskolor eftersom de inte har så stor ekonomisk betydelse, men ändå bevarar vi respekten för dem och vill bevara dem för kommande generationer. Och just ett sådant träd är mullbärsträdet, på latin Morus Nigra.

Det finns tre mest kända arter av mullbär, nämligen Trnava-mullbär (Morus trnaviensis) och vitt mullbär (Morus alba), som har sitt ursprung i Kina. Där har de odlats i många århundraden. De ger krämfärgade till rosa frukter som är mycket söta men med lite smak. Dess odling i ursprungslandet har varit traditionell sedan 1100-talet, och även i Europa har den gradvis spridit sig betydligt. Och huvudorsaken? Bladen från det vita mullbäret var den enda födan för silkesmasken. De var därför nödvändiga för att utvinna naturligt silke.

Men den vanligaste arten av mullbär som odlas i våra länder och i vårt klimat är svart mullbär (Morus nigra). Denna mullbärsart kommer från Iran och Afghanistan. Den odlas traditionellt i södra Europas länder som ett nytto- och prydnadsträd. Eftersom detta träd är mycket krävande när det gäller värme och ljus passar endast de varmaste vinodlingsområdena hos oss. Det kan växa upp till tio till femton meter högt. Värdefulla, mer än hundraåriga träd av majestätiska dimensioner kan fortfarande hittas idag i södra Mähren, och om vi tittar på våra slovakiska grannar sträcker sig dessa träd rikligt i området kring Nitra, Bratislava, Rimavská Sobota och på vissa andra platser. Genom korsning av svart mullbär uppstod Trnava-mullbär, som först beskrevs efter andra världskriget. Jämfört med svart mullbär utmärker den sig genom storleken och kvaliteten på frukterna.

Frukter från svart mullbär

Mullbäret har saftig frukt som är tre till fem centimeter lång. Det odlas huvudsakligen som ett träd som bildar täta kronor. Eftersom svart mullbär har stora, läderartade, mörkgröna blad är det unikt och mycket iögonfallande bland träd. Till skillnad från vitt mullbär, vars blad är blanka, har svart mullbär och Trnava-mullbär håriga och matta blad på undersidan. Frukterna från Trnava-mullbär mognar gradvis, redan från mitten av juli och i augusti. Övermogna frukter faller av. De är mörkröda till svarta till färgen. Mullbärssaften färgar händer och mun mycket intensivt. Frukterna skördas för hand eller genom att skaka ned dem på presenningar, men de måste omedelbart konsumeras eller bearbetas. De har en uppfriskande, behaglig söttsur smak, innehåller värdefulla ämnen och vitaminer. De är särskilt lämpliga för beredning av siraper, fruktviner och kompotter. Mullbär har också sin plats i traditionell folklig läkekonst.

Mullbär är känsligt för vinterfroster, men efter frysning regenererar det sig mycket väl. Det rekommenderas att ympa det på kronhöjd på en plantera av vitt mullbär, som är mindre känsligt för frost. Under de senaste åren har mullbär skadats i ökad utsträckning under växtsäsongen av larver. Vi måste dock tänka på det största hindret för odling av mullbär, nämligen dess förökning, som är mycket problematisk. Klassiska metoder för direkt och indirekt förökning har nämligen mycket låg framgångsgrad. Hopp skulle kunna vara förökning under in vitro-förhållanden. Få av oss vet hur ett mullbärsträd ens ser ut, eller hur dess frukter smakar, och därför borde vi sprida det vidare. Jag tycker att det verkligen förtjänar vårt skydd och vår uppmärksamhet.

Odling av mullbär

Mullbär är inte ett så välkänt fruktträd, och därför är det inte så utbrett och populärt bland odlare och trädgårdsmästare. Få inser dock att mullbär har odlats på vårt territorium i hela århundraden. Bevis på detta är inte bara skriftliga omnämnanden, utan framför allt de än idag levande vitala hundra- till tvåhundraåriga träden, ofta bevarade som sällsynta skyddade naturformationer. Mullbär är stora och långlivade träd som bär attraktiv frukt med uppfriskande smak och många användningsområden i hushållet. De utmärker sig genom hög regenereringsförmåga, hög frosthärdighet och motståndskraft mot sjukdomar och skadedjur. De kräver inte kemiskt skydd, vilket bidrar avsevärt till skapandet av en hälsosam miljö. Det är värmeälskande växtarter som har blivit hemma i varma låglandsområden, där de har överlevt alla naturens och människans umbäranden. Det är regioner som kännetecknas av långa växtsäsonger, med genomsnittliga årstemperaturer över 8°C, som ger dem ideala klimatiska odlingsförhållanden. Så här har naturen själv förutbestämt var mullbär kommer att trivas bäst. Samtidigt följer det att vi inte kan plantera dem i sådana områden där mullbär inte tidigare förekom.

Mullbär rotar sig djupt och rikligt, vilket gör att det kan säkra vatten och näringsämnen från djupare jordlager, vilket betyder att det inte har speciella krav på jordförhållanden. Varma, tillräckligt genomsläppliga och fuktiga jordar passar dem bäst. De tål inte blöta och kalla platser. Med åren växer de till mäktiga träd. Till exempel når tio- till femtonåriga mullbär redan en höjd på sex till åtta meter med tre till fem meter breda kronor. Av detta följer att vi kommer att plantera mullbär i större trädgårdar eller yttre områden minst tio meter från andra odlingar. Lämpliga platser är också rymligare gårdar, men på tillräckligt avstånd från grannar och tillfartsvägar eller gångbanor som skulle förorenas av nedfallande frukter. Vi lägger gräs under mullbäret så att den nedfallande frukten förblir ren. Annars är mullbär inte särskilt krävande att odla, och att vi skaffar det hemma i trädgården kommer det att tacka oss genom att ge oss frukter rika inte bara på smak, utan också frukter med många vitaminer och andra för vår kropp fördelaktiga ämnen.